I förra veckan var Djurens Rätts personal, undertecknad inkluderad, och lyssnade på Tom Regans föredrag på Stockholms universitet. Intressant, lärorikt och inspirerande. En sak han pratade om var att djurrättsrörelsens mål och syfte inte är större burar, utan tomma burar. Att bättre förhållanden för den som är fängslad inte gör den fängslade mindre fängslad.
Vilket fick mig att fundera kring en artikel i senaste numret av New Scientist. Där finns en text (My little zebra: The secrets of domestication, New Scientist 5 oktober 2009) om domesticering, om att många djurarter inte verkar vara så svåra att domesticera som man tidigare trott. Eller snarare att det inte tar så lång tid att domesticera dem som man tidigare trott. Men så finns det djur som vägrar blir domesticerade. Så som zebror. Vi återkommer strax till dem.
I artikeln ställer författaren denna fråga:
"Wouldn’t it be better if some threatened animals survived as pets or farm animals rather then not at all?"
Och detta är verkligen något man kan fundera på.
Skillnaden mellan Djurens Rätt och t.ex. Greenpeace är att Djurens Rätt ser djur som individer, inte som anonyma kollektiv. En art kan inte lida, det är individer som känner smärta. En art kan inte uppleva instängdhet eller frustration, det är delarna som utgör arten som känner dessa känslor. Det är viktigt och grundläggande, i alla fall i mina ögon. Att en djurart försvinner kan medföra en mängd negativa konsekvenser även för andra djur, men det är individen som ska vara i vår fokus, inte arten.
Och då återkommer vi till det som Regan pratade om. Om vi har ett vilt djur med vissa egenskaper, vissa beteendemönster och särskilda drag – är det inte denna individ, men des egenskaper, beteendemönster och drag vi ska kämpa för? Snarare än en domesticerade light-version av samma djur? Är det tomma burar vi vill ha borde vi rimligen också vilja ha djuren i dess originalversion, inte fängslade under rimliga förhållanden men med ett helt annat beteende (och ofta även ett annat utseende, vilket händer vid en domesticering).
Ta zebrorna som exempel. Det har gjorts försök att domesticera zebror, men utan någon lycka. Vilket jag tycker säger en hel del om individen zebra. Coola djur. Om de vore utrotningshotade och vi skulle bestämma oss för att verkligen göra allt för att ändå domesticera zebror, för att ha dem som hästar och annat användbart - skulle vi rädda arten zebra eller skulle vi göra individen zebra en björntjänst (och en björntjänst gör ju ingen glad)?
Är det bättre att det finns zebror som får leva ett ozebrigt än att det inte lever några zebror alls? Är det bättre att leva i fångenskap än inte alls, om man inte vet att det finns ett alternativ. Och om individen har förlorat de vilda egenskaper ens företrädare hade och inte ens liknar dem fullt ut?
Inte helt lätt. Men jag tror mitt svar blir nej. Det är inte bättre om utrotningshotade djurarter finns kvar om det sker genom att vi gör dem till husdjur eller till djur på farmer. Kanske känslokallt. Eller så är det helt enkelt det logiska svaret, men respekt för individen, med respekt för zebran.
