Det bästa från 2012

"Det bästa från 2012."

En av de bästa sakerna med nyåret är alla listor! Häromdagen kom 2012 års vegolista från Vegokoll och Pinto Magasin. Här har vi samlat en del ytterligare.

• Djurens Rätts årskrönika 2012.
• Animal Equalitys Year in Review 2012.
• Ecorazzis lista över Top 10 Vegan Trends and Events of 2012. (Lägg på minnet att Ecorazzi har som syfte att "use gossip to inspire real good throughout the world".)
• Världens största djurskyddsorganisation, HSUS, har samlat en lista på 2012 Accomplishments.
• Mercy for Animals har, som brukligt, gjort en video: Mercy for Animals 2012 Year In Review.
• Även världens största djurrättsorganisation, PETA, har gjort en video: PETA's work for the animals in 2012.
• En lista från PETA UK: 2012 in Review: Highlights From PETA UK
• Den danska organisationen Anima har sammanställt Årets 8 største resultater for dyrene.

Tipsa gärna om fler sammanställningar om du har sett någon vi har missat.

Heja hockeyvego!

"Heja hockeyvego!"

Enormt upplyftande läsning på sajten hockyesverige.se: Spelarna som skippar kött. Får hoppas den inspirerar andra och tar bort en del av de fördomar som säkert finns, om idrottare som väljer vego överlag.

I senaste numret av vår medlemstidning tar vi upp andra exempel på vegoatleter. Och i sammanhanget får vi förstås inte glömma pionjären Georges Laraque.

Camino, Filter och Kärlekens väg

"Camino, Filter och Kärlekens väg."

Fick ett ex. av Camino till slut (och mina misstankar till förseningen riktar sig inte längre mot Camino utan mot en av mina kära kollegor på Djurens Rätt). Men hur som helst, det var inte så mycket kött-special som jag hade fått för mig att det skulle vara, även om det till viss del är ett genomgående tema i Camino, trevligt nog. (Och varje tidning som börjar med en Tartex-annons ligger ju redan på plus.)

Det två artiklar som handlar mer om vego än de andra är intervjun med P3-Christer (jag håller helt med Christer, det är viktigt beställa på vägkrogar!) och den med Köttfri måndag-Jonas (som jag ibland kan tycka hade kunnat vara lite mer "på" - men det är förstås lätt för mig att säga, Jonas slår ju mig i mediemedverkan med sisådär 521 mot 1, och Köttfri måndag har ju inte direkt misslyckats i att nå ut med sitt budskap…).

Så, istället för att gräva ner mig mer i Camino grävde jag ner mig i två andra saker; först var det nummer 29 (december-januari 2012/13) av magasinet Filter, med sitt reportage om Sea Shepherds svenske bidrag Peter Hammarstedt.

Artikeln är något så ovanligt som ett hyllningsreportage (mer eller mindre) om en radikal djurrättsaktivist. Inte varje dag det händer, och jag tror förklaringen är rätt enkel: Sea Shepherd (för övrigt ett underskattat svårt ord att stava rätt till) är enormt duktiga på att nå ut, har en väldigt tilltalande profil som ”havens goda pirater” – och så har vi förstås djuren de jobbar för. Som kvinnan i textens inledning som pratar varmt om deras verksamhet samtidigt som hon har en blodig biff framför sig på bordet – det finns ju ingen normal människa som inte tycker det är galet att jaga valar och andra eleganta vattenlevande djur. Det går att ha åsikter om deras tillvägagångssätt, men syftet ställer nog de flesta upp på. Och det, tillsammans med de övriga anledningar jag nämnde ovan, gör det relativt enkelt att bli så tilltalande för tv och annan media som de har blivit.

Men ära den som äras bör – det är förstås ingen slump att de blivit så "heta" som de har blivit, och Peter "The Hammer" (som han kallas i den sportpodradio jag brukar lyssna på, där de med jämna mellanrum recenserar senaste avsnittet av Whale Wars, med en särskild förkärlek för "The Hammer") Hammarstedt är en bidragande orsak till detta. Han har uppenbarligen ett enormt engagemang för djur, och det är kul att engagerade människor kan bli profiler (för annat än att de gör tokiga saker, klär av sig nakna eller dylikt). Det känns som vi har för få sådana i vår bransch. Texten är väldigt spännande läsning – kompletterad med stiliga bilder - och ger en intressant inblick i hur Sea Shepard fungerar. Rekommenderas.

Avslutningsvis har jag under julen läst Kärlekens väg: djurrätt och kristen tro, av Annika Spalde och Pelle Strindlund. Eller läst och läst – jag har i ärlighetens namn inte läst denna bok som jag brukar läsa böcker jag recenserar. Jag har småläst när tillfällen dykt upp, som när sonen spelar spel på telefonen. Därför blir det ingen heltäckande recension av denna bok – vill du läsa en sådan finns en t.ex. på http://www.ickevåld.se/recension-av-kaumlrlekens-vaumlg.html.

Men som bläddra-igenom-litteratur fungerade den för mig perfekt. En del av innehåller återkommer från tidigare böcker av Spalde och/eller Strindlund, och mycket av argumentationen känns igen, eller är något som den djurrättsengagerade har med sig i ryggmärgen. Boken har en annan målgrupp än så, skulle jag gissa (den mer "kristna" biten av boken måste jag erkänna att jag skummade igenom, det är inte riktigt min tekopp).

Det bästa, om ni frågor mig, är genomgången av ett par av de fördomar som finns - att engagemang för djuren är något nytt, och att de som tycker om djur har svårt för människor. Detta är relevant läsning för alla tycker jag, även den väldigt insatte aktivisten.

Eller jag ändrade mig, detta är det näst bästa. Det bästa är gorillan Kokos beskrivning av döden: "BEKVÄM GROP HEJ DÅ". Helt underbart, det ska jag se till att sätta på min gravsten.

Minknäring en skamfläck för Sverige

"Minknäring en skamfläck för Sverige."

Välformulerat på Expressens ledarsida:

"Nederländerna är bara det senaste EU-landet i raden som lagstiftar bort minkindustrin. Den är en kvarleva från ett primitivt stadium i mänsklighetens moraliska utveckling. Regeringens entusiastiska inställning till minknäringen skadar Sveriges anseende som djurrättsnation."

Djur behöver skydd från våldsamma män

"Djur behöver skydd från våldsamma män."

Positivt att detta ämne tas på allvar, och att ett välkänt faktum får konsekvenser i praktiken.

"Det är vanligt att män som misshandlar sina kvinnor också misshandlar djur som finns i familjen. Ofta som ytterligare ett sätt att skada kvinnan.
Problemet uppmärksammas allt mer. Många kvinnojourer möter det dagligen i sin verksamhet, och det kräver speciella lösningar. Här i länet skapas nu ett nätverk som ska kunna hjälpa till. Både forskning och andra erfarenheter visar att det finns ett samband. Män som misshandlar sina kvinnor använder våld mot djur som ytterligare ett slagträ mot kvinnan.
Det visar sig också att kvinnor ibland väljer att stanna i ett destruktivt förhållande av rädsla för att djuret som blir kvar ska misshandlas ytterligare."

Läs mer om ett positivt arbete i Västernorrland.

Och att djur behöver skyddas från våldsamma män även i andra sammanhang är ju också det välkänt.

God jul!

"God jul!" 

Hoppas du har en riktigt lugn och skön jul. (Och att du laddar för att framgångsrikt 2013 för djuren!)

Om du fortfarande står i valet och kvalet kring vad du ska äta på julbordet har jag två julrekommendationer: läs Djurens Rätts förbundsordförande Camilla Björkbom som skriver om Aftonbladet Debatt (Julskinkan kommer från plågade grisar) och aktivisten Pelle Strindlunds inlägg på SVT Debatt (Kötteriet kring jul lockar fram vårt värsta kallsinne). Kloka ord från två kloka personer.

Lånar avslutningsvis en bild från Vegokoll (läs mer om bilden här):

God jul vänner!

ICA-Sebastian gör det igen

"ICA-Sebastian gör det igen."

ICA-Sebastian kom ju ut som vegetarian i september, i en reklamfilm vi diskuterade vilt här i bloggen då. Och den reklam tyckte jag ändå var betydligt roligare än denna. Som bara är tråkig. Skärpning ICA!

Coolaste duvan

"Coolaste duvan."

En 7 minuter och 33 sekunder lång film med en helt fascinerande duva. Coolast i stan är onekligen en underdrift.

We face the same struggle

"We face the same struggle."

I senaste numret (15 december 2012) av tidskriften New Scientist finns en artikel som jag verkligen, verkligen rekommenderar. Den har rubriken "The human cost of devaluing animals" och är skriven av Gordon Hodson och Kimberly Costello från Brock University i Ontario i Kanada.

Sammanfattningvis konstaterar artikeln något som många redan vet men som lika många tror helt tvärtom om. Nämligen att ju mer vi bryr oss om djur desto mer bryr vi oss också om andra människor:

"the perception of a divide between humans and animals fuels prejudice toward human outgroups, such as immigrants or racial minorites"

Alltså, en omtanke om djur innebär att vi visar större omtanke om våra medmänniskor. Gör vi tvärtom så blir det tvärtom.

New Scientist brukar inte lägga ut hela artiklar på nätet, men läs artikeln - som avslutas med orden nedan - om du får möjlighet. Väldigt lärorikt, relevant och viktigt.

"We face the same struggle for animal rights as we did for civil rights, women’s rights, gay rights and children’s rights. Historically, we resisted abolition of human slavery on the ground that economic damage would be insurmountable, and we hear the same arguments about animal rights. Rather than considering moral conduct a luxury, we need the courage to reinvigorate the ideas of the Enlightenment to meet the challenges of the 21st century. This makes sense morally and scientifically: how we treat animals not only says a lot about us as a species, but it directly affects how we treat each other."

Fira framgången i Nederländerna!

"Fira framgången i Nederländerna!"

Igår var jag ledig, för en gångs skull – och vad händer? Nederländerna går och förbjuder minkfarmning. Såklart att jag missar en sådan historisk dag. För det var en historisk dag, och jag skulle uppmana alla djurrättsengagerade att fira!

Djurrättsrörelsens inbyggda problematik är att framgångar ofta är svåra att se. Antingen sker de på en nivå som är svår att överskåda (värderingar, konsumtionsmönster) eller på en nivå vi inte ser (hemma i stugorna, vid frysdisken på ICA). Och framgångar behövs.

Jag läste en intervju med en känd djurrättsaktivist häromdagen, som i intervjun säger: "Du kan inte fira revolutionen förrän du faktiskt har GENOMFÖRT den". Och jag kunde se på saker och ting mer annorlunda. Jag kan omöjligen se att djurrättsrörelsen hade kommit längre idag om vi inte hade samlats, uppskattat varandra, umgåtts och firat våra framgångar? Tvärtom skulle jag säga. Djurrättsrörelsen har tappat många engagerade personer för att den gjorde för lite av dessa saker, som jag tror är nödvändiga för att en framgångsrik rörelse överhuvudtaget ska existera.

Och därför; fira det som hände i Nederländerna igår. Minkfarmerna kommer inte att vara stängda förrän 2024, som senast. Men det som är så anmärkningsvärt är att minkfarmningen i Nederländerna inte är någon bisyssla (när farmerna förbjöds i Storbritannien fanns det knappt några kvar, t.ex.). Nederländerna är det tredje (eller fjärde, beroende på Polen) största minkpälsproducerande landet i världen! Det är en stor och expanderande industri med ett antal minkfarmer som är åtta gånger så många som i Sverige. Och i den svenska debatten låter det ju som att vår samhällsekonomi skulle kollapsa utan dessa farmer.

Och ändå tas ett sådant beslut i landets högsta beslutande organ som det gjordes igår. Det är stort. Det är stort och viktigt. Och den globala djurrättsrörelsen (där du och jag ingår) har en del i framgången! Så ta en stund och var väldigt glad, det är du värd. Unna dig något fint. Det kommer göra dig till en bättre djurrättsaktivist i framtiden.

Djurens Rätt läser Effekt och Laika

"Djurens Rätt läser Effekt och Laika."

Två trevliga tidskrifter hade kött som tema på årets sista nummer… det var så jag hade tänkt skriva i min "recension" av Klimatmagasinet Effekt och Camino. Men trots att jag två gånger beställt senaste numret av Camino så har jag fortfarande inte fått något. ”Hm” säger jag om det. Men istället dök det upp en annan tidning som plåster på såren – Laika.

Men först Effekt. I sitt sista nummer för året spanade Klimatmagasinet Effekt in köttkonsumtionens effekt ("effekt", ni fattar?) på vår värld ur ett perspektiv på klimat och hållbarhet. Och utan ett djuretiskt perspektiv handlar det helt om vilken nivå vår köttkonsumtion kan ligga på för att rädda världen.

Sverige idag: 85 kg kött per person och år.
Var vi, och övriga världsmedborgare bör ligga år 2050: 25 kg.
USA år 2004: 83 kg.
USA år 2011: 75 kg.
Kina: tio gånger kött 2012 som 1975.

Tidningen är intressant, med fina diagram och matpyramider. Vår favoriter Helena Röcklinsberg, Lisa Gålmark och Jonas Paulsson intervjuas om köttfrosseri och Köttfria måndagar, ett reportage om Kina är inte roligt att läsa, och den brittiska miljövännen Simon Fairlie säger, som Per Jensen, att vi behöver äta lite kött för att inte fucka upp landsbygden.

Men ni märker att det blir mycket siffror och många kilon att hålla koll på. Och min kvarvarande känsla efter att ha läst tidningen är - finns det någon som på riktigt tror att hela världens befolkning kommer att ta sig ner till 25 kg kött per person och år till 2050? Någon? Nej, jag trodde inte det heller. Så det kanske är lite onödigt att klaga på de som tar ansvar för det miljöovänliga (jag tänker på er Simon och Per, ni som äter kött för att rädda landsbygden). Vi som väljer 0 kg kött per år får ta smällen för de som aldrig kommer under 50 kr. Och inte ens ett tack får vi.

Laika dök som sagt upp som en trevlig kompensation för att Camino uteblev. Tidningen härstammar från USA (New York) och beskriver sig själv som “a new vegan magazine, covering the best in vegan culture and lifestyle- from food to style to activism and more”. Namnet kommer från hunden Laika, som skickades upp i rymden1 1957, och tidningen vill hedra Laika och alla djur som behandlas illa.

Det första numret dök upp alldeles nyss, och de är flärdfullt värre – vilket ju är väldigt roligt, eftersom det säkert är precis vad många inte förväntar sig att en vegansk tidskrift ska vara. Och eftersom jag tycker veganvärlden kan behöva lite mer flärd ibland. Det är tips på kläder och kosmetika, recept och dylikt. Men Laika innehåller också en hel del annat.

I det första finns artiklar om veganrörelsen i Europa (med ett stort svenskt inslag) och om motreaktionen mot djurrättsrörelsens framgångar i USA. Artikeln" The Coolest Kids" bygger – precis som underbara "The Survivors" - lika mycket på bilder som på text, och ger en enorm boost av framtidstro. Laika är trevlig att bläddra i, intressant att läsa och utstrålar hopp om en bättre värld, precis vad som kan behövas så här i vintermörkret!

Smålandsposten, igen

”Smålandsposten, igen” 

Vi har skrivit detta förr, men det finns anledning att göra det igen - om Djurens Rätt är yin så är Smålandspostens ledarredaktion yang.

Deras senaste verk handlar om djurförsöksetiska nämnder: När djurrättsaktivisterna ges makt. Det är inte första gången de skriver om samma ämne. I länkarna här innan har vi redan kommenterat deras inställning, och även om det skulle kunna gå att problematiska begreppet "makt" i den centrala djurförsöksetiska nämnden ("djurförsökarna" är i majoritet, och det är endast "djurförsökare" som kan överklaga beslut - så mycket makt har "djurrättsaktivisterna") så känns hela det projektet som att stånga sig blodig mot en vägg.

 Låt oss istället fokusera på ett en annan del av texten:

”Djur som används i människans tjänst ska behandlas respektfullt och få bästa möjliga förhållanden, eftersom dessa djur är människans ansvar och dessutom gör mänskligheten en ovärderlig tjänst (oavsett om de blir till mat, är försöksdjur i forskningen eller är "tjänstedjur" som polishästar och ledarhundar). Att ge djur människovärde och mänskliga rättigheter är däremot att urholka dessa storheter. Dels för att djur inte kan utnyttja sådant som yttrandefrihet, men framförallt för att det skulle bli en ursäkt för regimer som kränker människor: "Ni anklagar oss för att fängsla oppositionella, men se på hur ni kränker grisar i ert eget land". 

För det första: ingen har någonsin pratat om människovärde, mänskliga rättigheter eller yttrandefrihet för djur. Ingen, eftersom det vore ett korkat. Förutom nu då.

För det andra: avslutningen om att (vad?) skulle kunna bli en ursäkt för regimer som kränker människor…. vad betyder det egentligen? Hur kan någon ens komma fram till en sådan slutsats? Min kommentar till detta:

Ta bort grisen ur ekvationen

"Ta bort grisen ur ekvationen."

Passa på att spana in framsidan på www.gp.se nu under fredagsförmiddagen - där finns Djurens Rätt med och pratar plastklämmor i grismagar. En liten glimt in i en krass verklighet som inte precis sätter djuren i första rummet. "Gammalt returbröd är billigt foder för grisuppfödarna. De tjänar en hacka på det hela och grisarna får ta notan" säger vår verksamhetschef Benny Andersson.

Om vi inte äter grisen så omöjliggör vi ekvationen plästklammor + metall = grismage (som låter rätt läskigt). Då blir det istället plästklämmor + metall = papperskorg (mycket bättre). Inspireras till gris-fri mat på www.vegokoll.se

Dagens fråga (och svar)

"Dagens fråga (och svar)."

Aftonbladets Ann-Charlott Altstadt avslutar sin (på det stora hela vettiga) recension av Per Jensens Hur mår maten? med följande citat:

"Men om vi inte tolererar fascism på bondgården varför ska vi göra det i naturen?"

Synd på en annars trevlig recension som sagt. Det enkla svaret är förstås: uppsåt.

Alla ni som är uppväxta med Lagens änglar eller Ally McBeal - eller kanske Leif GW för er yngre - vet förstås direkt vad det handlar om. Uppsåt uppstår när man "företar en handling där följden av handlingen innefattas i handlarens sinne".

Det vi utsätter djuren för i bondgården har ett extremt klart uppsåt. Den som utför handlingen, och mänskligheten som kollektiv, vet väldigt exakt följden av handlingen. Och vi gör den ändå. Det som sker i naturen saknar uppsåt - rovdjuret företar inte sin handling med följden av handlingen i sitt sinne.

Svårare än så var det inte.

La Barbacoa

"La Barbacoa."

I december har dokumentären La Barbacoa premiär på biografer i Madrid och Barcelona. Dokumentären innehåller skakade bilder från slakterier i Katalonien – den del i Spanien som ”producerar” mest kött. Kött, och levande grisar, exporteras också från Katalonien vidare till många andra länder runt om i Europa.

Filmen börjar med fiktiv del, där en grupp vänner träffas en söndag för en grillfest. Under måltiden börjar en av vännerna att fundera… Den andra delen av filmen visar bilder från slakterier, och innehåller intervjuer med representanter från såväl djurrättsorganisationer som personer med anknytning till köttindustrin.

En trailer för filmen, med engelsk text, finns på http://www.4barresaudiovisuals.com/web/page/trailerthebbq?lang=en. Mer information om filmen hittar du på http://www.catalanfilmsdb.cat/en/productions/documentary-feature-film/the-barbecue/2290/.

Älskade kött

"Älskade kött."

Först blandade jag ihop dokumentärerna och trodde att Älskade kött var samma som Stek åt alla. Men efter ett tag förstod jag att det var två olika.

Har inte sett Älskade kött ännu, och känner mig lite övermogen på hälso- och miljöargument för stunden (det finns en gräns för hur många sådana en person klarar av i längden). Men har sett många positiva kommentarer på Facebook om Älskade kött, så den kan säkert vara värd att kika på!

PS. Det bästa av allt? Att den heter LoveMEATender på engelska. Genialt.

Inte fullt så mörkt om päls

"Inte fullt så mörkt om päls."

För någon månad sedan fick jag en smärre depression efter att läst om hur den globala pälsförsäljningen exploderat, mycket beroende på en ökande försäljning i Kina. I den tidningsartikel vi refererade till då sades det bl.a. att 90 städer i Kina köper in mer pälsprodukter än New York.

I en artikel i november/december-numret av den amerikansk tidningen ANIMAL PEOPLE nyanseras dock bilden. I  “No sign of comeback in new fur trade data” (har inte hittat den online) hävdas att de siffror som pälsbranschen presenterat är uppskattningar utan mycket substans. Och om man tar med inflationen i beräkningen har t.ex. omsättningen på pälsprodukter globalt sett minskat med 2% från 2005 till 2012, istället för att ha ökat explosionsartat. I USA är trenden än tydligare, där omsättningen minskat med 36% från 1987/88 till idag, går det att läsa i artikeln.

Tidningen har även räknat på påståendet om att 90 städer i Kina skulle köpa in fler pälsprodukter än New York, och kommit fram till att det maximalt rör sig om nio städer istället för 90.

18 december tatueras 269 världen över

"18 december tatueras 269 världen över."

Initierat av tre djurrättsaktivister från Israel har siffrorna 269 kommit att bli lite av en internationell symbol för djurens rättigheter. Den 2 oktober 2012 arrangerade de tre en manifestation i Tel Aviv där de bl.a. brände in siffrorna 269 på sina kroppar, på samma sätt som en kalv med nummer 269 på en israelisk mjölkanläggning märktes med dessa tre siffror.

269 blev en symbol, en webbsida - http://www.269life.com - och den 1 november arrangerades ett första evenemang världens över då aktivister tatuerade in 269 på sina kroppar som en symbol för djurs rättigheter.

Om ett par dagar, den 18 december, är det dags för nästa tillfälle. Mer information finns på Facebook-sidan http://www.facebook.com/events/492766334086958/

Djurens Rätt läser nobelpristagaren Mo Yan

"Djurens Rätt läser nobelpristagaren Mo Yan."

Idag är det Internationella djurrättsdagen. Det är också dagen då Nobelprisen delas ut. Vad passar då bättre än ett gästinlägg, av Djurens Rätts Cecilia Mille, med ett försök till djurrättslig analys av nobelpristagaren Mo Yan's bok "Ximen Nao och hans sju liv"?

Jag fick tipset att läsa boken av en medlem som reagerat på beskrivningen av hur huvudpersonen plågas ihjäl när han levt ett liv som tjur. För den som i likhet med mig inte var först i kön på bokhandeln efter att pristagaren tillkännagetts kan jag avslöja att boken handlar om Ximen Nao, som efter sin död lyckas tjata sig till att få komma tillbaka till livet. Det blir dock inte riktigt som han tänkt sig, eftersom han återföds som en lång rad olika djur innan han blir människa igen. Vi ska rikta in oss på händelsen när Ximen Tjur plågas ihjäl, och på vad beskrivningen av detta kan få för effekt på läsarna. Det rör sig om en riktigt vidrig beskrivning, och Ximen Tjur piskas, bränns och förnedras. I och med tjurens envisa vägran att lyda trots misshandeln beskrivs hans död som ärofull.

Jag blev nyfiken på att läsa, för jag tänker att det inte är självklart att en sådan uppdiktad beskrivning är av ondo. Det är en särdeles utdragen och grym misshandel som beskrivs. På minussidan finns utöver obehaget läsningen kan vålla naturligtvis risken att någon skulle inspireras av våldet. Jag är dock inte en anhängare av falangen som tror att människor tar intryck av våldsamma handlingar i böcker och filmer på ett sätt som får dem att själva begå våldsamma handlingar. Mardrömmar är enligt mig en mer trolig effekt.
 

En betydligt större fara jag ser är avtrubbning inför våld mot djur. Jag vet vad jag pratar om här, för i mitt jobb kan jag behöva anlägga en skyddsbarriär runt hjärtat för att det ska hålla. Eller är det egentligen avtrubbning när man inte riktigt tar till sig det man ser, hör eller läser, utan håller det en bit ifrån sig? Kanske inte. Nej, förmodligen inte. Det handlar snarare om en strategi för att hantera det jobbiga. När jag läser beskrivningen över vad som görs mot Ximen Tjur blir jag verkligt illa berörd. Skönt, blev lite skraj där ett tag. Jag tror nämligen att en förmåga att känna med djur, att tänka sig in i deras situation, är en förutsättning för djurrättsarbete. Och eftersom jag vill att alla människor ska vara djurrättare är jag rädd för avtrubbningseffekten, att människor helt enkelt vänjer sig vid att djur utsätts för hemska saker.

Utöver själva misshandeln reagerar jag på att invändningarna mot att plåga ihjäl tjuren främst baseras på att han ses som ett viktigt och värdefullt redskap som människorna kan använda. Detta resonemang känner vi väl igen från djurindustrin.

Så här långt har jag verkligen inte gjort mycket för att redogöra vad som kan vara positivt med den här beskrivningen. Sanningen är att mina argument är tunnare på den här sidan. Det ena är att det tydligt framgår att Ximen Tjur har känslor och tankar. Jag tror att de flesta läsare känner medkänsla med honom när han plågas. (Det framgår dock inte om hans utvecklade känsloliv är en effekt av att han tidigare har varit människa. Men vi antar att det inte är så här.)

Det andra optimistiska argumentet är att läsare skulle kunna börja reflektera över djurs rättigheter efter att ha läst beskrivningen. Jag har inte jättestor tilltro till denna tanke, men är det något jag har lärt mig under mina år med Djurens Rätt så är det att människor kan inspireras till att bli djurrättare av väldigt olika skäl och på väldigt många olika sätt. Och enligt mig är de alla lika bra.

Hur mår maten? – Djurhållning och djurskydd i Sverige

"Hur mår maten? – Djurhållning och djurskydd i Sverige."

Hur mår maten? – Djurhållning och djurskydd i Sverige
Per Jensen
Natur & Kultur, 2012

På baksidan till Per Jensens nya bok Hur mår maten? – Djurhållning och djurskydd i Sverige sägs att de flesta i Sverige får sin huvudsakliga information om hur maten vi äter blir till från "sagor, reklam och propaganda". Och det är förstås sant, men Hur mår maten? följer i en ny tradition av böcker som försöker beskriva hur djurens villkor faktiskt ser ut. Monsterbiff till middag? kom 2010 och Matens pris 2011, två böcker som på lite olika sätt gav värdefulla inblickar i den svenska djurhållningen. Och säkert har den internationella monstersuccén Eating Animals från 2009 varit en bidragande orsak till mycket av detta (Per Jensen har i intervjuer sagt att han inspirerades till sin bok efter att ha läst denna).

Det som skiljer Hur mår maten? från de övriga ovan nämnda böckerna är att Per Jensen är professor i etologi - medan Ylva Esping och Torbjörn Esping (Monsterbiff till middag?) liksom Daniel Öhman och Malin Olofsson (Matens pris) är journalister. Och Jonathan Safran Foer är förstås författare. Detta gör ofrånkomligen att Hur mår maten? får en viss pondus, och en något annorlunda karaktär; han argumenterar förvisso för hur han tycker att saker och ting ska vara men boken fungerar också som ett läroverk för hur djuren som idag blir mat hålls, mår - och just hur vi kan veta hur de mår.

Vi får leva med att "djur kommer att födas upp för slakt så långt in i framtiden som det överhuvudtaget går att överblicka. Vår utmaning är att se till att utvecklingen vrids mot uthålliga och djurvänliga metoder" skriver Per Jensen. Inte direkt muntert kanske. Och inte blir stämningen mycket muntrare av att läsa boken. Det är bättre i Sverige är en återkommande formulering, men efter att ha läst boken är det svårt att hävda att djuren i Sverige har det tipptopp.

Hur mår maten? är en väldigt elegant och utbildande bok som folk verkligen borde läsa – och jo, då tänker jag också på den inbitne djurrättaren som kanske inte köper Per Jensens etiska ställningstagande (mer om dessa senare) men som vill lära sig mer om hur djuren i den svenska livsmedelsproduktionen har det. Kunskap är styrka.

Boken redogör för förutsättningarna för dagens livsmedelsproduktion – etiken, forskningen, lagstiftningen, miljön, aveln och slakten. Och går in mer i detalj på mjölkproduktion, kor och kalvar, grisar, hönor och kycklingar. Per Jensen avfärdar tanken om att dagens djur inte har kvar behov och instinkter från sina förfäder, och att djur som "producerar" är ett tecken på välfärd. Han är väldigt rak om kopplingen mellan mjölk och kött – och delen om stress är väldigt intressant; hur kan vi veta hur djuret mår inuti, och hur prioriterar vi mellan fysisk och psykisk hälsa? Som t.ex.utspelet från branschorganisationens Moderna Ägg för ett tag sedan – där de menade att hönor i bur är mindre sjuka (bättre fysisk hälsa), men där Per Jensen skriver att frigående hönor har större möjlighet till att utföra ett naturligt beteende (bättre psykisk hälsa).

Per Jensens väg framåt (mot något bättre) är egentligen identisk med den som samtliga tidigare nämnda böcker driver; djuren vi äter har det inte bra, och dagens djurhållning är inte uthålligt hållbar. Men att sluta äta dem är inte lösningen. Istället ska vi äta färre av dem, och betala mer – det är bättre gynna det dåliga, och avstå från det sämsta än att bojkotta helt och hållet skriver Per Jensen. Och att välja svenskt förstås. Och köp kött gärna från grannen.

Mina återkommande invändningar mot detta är att a) dagens djurproduktion började med att vi köpte kött från grannen – hundra år senare hamnade vi där vi är idag. Var finns drivkraften till att vi skulle gå tillbaka till hur det var förr? Och b) det är faktiskt enklare att välja en sojakorv än att köpa en köttkorv från Konsum, grillkiosken eller restaurangen och vara säker på att djuret har haft det "bra" (förutsatt att personen i fråga alltså inte ser djurätandet som ett problem i sig). Och om vi inte kan vara säkra, är det då inte mer logiskt att säga nej? (Jo, det är det).

Avslutningsvis, Per Jensens argument för att fortsätta använda djur till mat är två. Att djuren saknar medvetenhet om sin egen död, och att vi utifrån detta förvisso ska göra deras "nu" så bra som vi kan, men det är enligt honom oproblematiskt att avsluta detta "nu" på ett så smärtfritt sätt som möjligt. Hans andra argument handlar om en levande landsbygd ("där djur betar och bönder kan försörja sig") som han inte anser vara förenligt med att vara vegetarian.

Det första argumentet är för mig mer en ursäkt än ett egentligt argument till varför det skulle vara acceptabelt att avsluta ett bra "nu"”. Och det finns knappast någon djurrättsförespråkare som är mot en levande landsbygd. Frågan är väl bara hur vi håller den levande - djurfabriker är knappast lösningen den heller. Kanske är det dags för en konstruktiv diskussion om en levande landbygd som respekterar djurens rättigheter, istället för en levande landsbygd som existerar på bekostnad av många.

Sagans grisar

"Sagans grisar."

Mycket och Per Jensen

"Mycket och Per Jensen."

Det har varit lite glest med bloggandet på sistone. Beklagar det - förstår att ni saknat blogginläggen som jultomten saknar julmust. Det har varit fullt upp sista tiden helt enkelt, plus att det inte varit jättemånga spännande saker att skriva. Så blir det ibland.

Ett blogginlägg på gång är en recension av Per Jensens bok "Hur mår maten? Djurhållning och djurskydd i Sverige". Sprillans ny. Finns t.ex. på Adlibris och använder du denna länk går dessutom en liten procent av ditt köp till Djurens Rätt. Väldigt bra. Ska bli spännande att läsa, har precis börjat - återkommer med en utförlig recension närmsta dagarna.

Vegetarisk pizza är inte vegetarisk

"Vegetarisk pizza är inte vegetarisk."

Gourmetpizzeriaägaren Leila Bonnevier intervjuas idag av DT. Och hon har onekligen en tämligen klarsynt bild av vad det här med vegetariskt innebär.

"Ost utan löpe är lika svårt att hitta. Löpe görs av kalvmagar vilket gör att vegetariska pizzor sällan är helt vegetariska berättar Leila."

Ska vi gissa att hon är en av extremt få svenska pizzabagare/ägare som insett att den vegetariska pizza inte är vegetarisk. Och egentligen är den ju inte vegetarisk enligt Konsumentverket heller - det som marknadsförs som vegetariskt ska vara utan djurprodukter, egentligen.

Med andra ord borde pizzan egentligen heta Lacto-Ovo-Vegetariana-Med-kalvmage (förutsatt att det är ägg i smeten).

Pälsfria fredagen 2012 i Svedala

"Pälsfria fredagen 2012 i Svedala."

En film från Djurrättsalliansens fackeltåg i Svedala, där Djurens Rätts Camilla Bergvall höll tal.

Ladda ner IFEEL

"Ladda ner IFEEL."

Skrev häromdagen om djurrättsrapparen IFEEL. För er som tyckte det var intressant så finns hans nya skiva ute nu, för fri nedladdning. Lyssna och ladda ner på http://www.musicifeel.com/#!hear

Skillnaden mellan djurrätt och djurskydd

"Skillnaden mellan djurrätt och djurskydd."

En fördel med Twitter är att det ibland dyker upp saker som annars skulle gått en förbi. Som t.ex. denna debatt från Vetenskapsaftonen Undra!, arrangerat av Åbo Akademi och Åbo Underrättelser (som jag tror är en tidning). Ämnet är skillnaden mellan djurskydd och djurs rättigheter, och jag håller precis på och lyssnar (och funderar på varför alla pratar svenska).

IFEEL – kroatisk djurrättsrap

"IFEEL – kroatisk djurrättsrap."

Det damp ner ett rött kuvert på Djurens Rätts kansli häromveckan. I kuvertet låg två cd-skivor - den ena med fem låtar och den andra med ett par videos. Allt av, och från, den kroatiske djurrättsrapparen IFEEL.

IFEEL var ny för mig, men det finns en del att läsa på nätet - som hos den kroatiska djurrättsorganisationen Prijatelji Zivotinja: http://www.prijatelji-zivotinja.hr/index.en.php?id=1376. Läs gärna där, och på den officiella hemsidan http://www.musicifeel.com. Budskapet blir tydligt rätt fort. Och visst är det ett trevligt budskap inom en genre som annars [infoga mina fördomar här om rap/hiphop som bara handlar om pengar, kvinnor och blingbling].

Av de fem låtarna är tre lite tyngre, som huvudspåret ”Why I Do It” (videon strax härunder). Jag gillar nog de lite "ljusare" låtarna mer dock. Dessutom innehåller dessa två ett väldigt positivt budskap om och till alla djurrättsengagerade som jag tycker tilltalar. Något att komma i rätt stämning av.

Ett nytt album ska enligt den officiella hemsidan komma ut den 20 november, kan vara något att hålla utkik efter för den djurvän som är lagd åt rap/hiphop-hållet.

Vad ska vi göra med Kina?

"Vad ska vi göra med Kina?"

Förbered dig på något deprimerande. Men först, rubriken på detta inlägg är förstås retorisk. Eller i alla fall huvudsakligen. Det är förstås absurt att begära ett en del av världen inte ska få sträva mot samma konsumtion som finns i en annan del av världen - utan att lägga ansvaret på den del som redan ligger på en ohållbar (och oetisk) nivå. Självfallet.

Å andra sidan, som jag var inne på i ett tidigare inlägg om Kina, så ligger just Kinas boomande ekonomi bakom att världens djurutrnyttjande på många sätt skjuter i höjden. Som det här med päls.

I artikeln Chinese demand leads to new high of fur sales går det att läsa hur den globala försäljning av päls slår nya rekord, tack vare just Kina.

"Sales of fur reached record highs this year, the International Fur Trade Federation (IFTF) said on Thursday, as China's growing appetite for luxury goods put the once-taboo material back on the catwalks. The value of the global fur market should exceed $15 billion this year, compared with $9.1 billion in 2000 [...]"

Den mest absurda siffran av allt  - det finns 90 städer i Kina som köper in lika mycket pälsprodukter som New York. 90.

Alla dessa siffror kommer från pälsbranschen, så visst bör vi ta det med en nypa salt - de har ett intresse av att ge intrycket av att det är en bransch som blomstrar. Men oavsett känns det som läge att bryta ihop en stund.












Lite till.












Strax klart.












Sådär. Nu reser vi oss för att ta nya tag - mot pälsfarmning och pälsförsäljning i Sverige, men också som delar i en internationell djurrättsrörelse med en stor uppgift framför oss. Men ju större uppgift, också desto större bedrift när vi har vunnit. In the deed the glory.

Om det här med ägg...

"Om det här med ägg..." 

Det här med ägg har ju varit ett aktuellt ämne den senaste tiden. En rätt saklig med ändå engagerad diskussion. Och mitt i allt detta får jag se PETA:s senaste utspel... Hm, vad tycker ni? Tankeväckande eller onödigt?

Kunde inte bestämma mig för om jag skulle lägga upp bilden här eller inte. Slutade med inte.

Fokus på avel på Jordbruksverkets djurskyddskonferens 2012

"Fokus på avel på Jordbruksverkets djurskyddskonferens 2012."

Avel medför ett antal utmaningar – var drar vi gränsen för vad som är en acceptabel avel? Vilka konsekvenser medför aveln för djuren? Detta var ämnet för Jordbruksverkets djurskyddskonferens 2012.

– Människan har påverkat djurens utseende och egenskaper genom urval i alla tider, inledde Jordbruksverkets djurskyddschef Helena Kättström konferensen med att säga. Det handlar med andra ord om avel, eller att "styra djurens reproduktion i syfte att förändra deras egenskaper".

Avel handlar också om ansvar och makt, poängterade Helena Röcklinsberg, universitetslektor i djuretik. För det är med avel som med all vår relation till andra djur; att vi gör en skillnad på djur och djur, och att vi behandlar dem väldigt olika. Vanligtvis tenderar vi att se de djur som vi håller i hemmet som individer, medan vi ser djuren inom livsmedelsindustrin som ett anonymt kollektiv. Men paradoxalt nog är det aveln på djur inom livsmedelsindustrin – som Belgian Blue och broilerkycklingar – som har väckt mest upprördhet menade Röcklinsberg. När det kommer till de djur vi håller som sällskapsdjur har inte reaktionerna varit lika starka.

Avelsproblem när det kommer till sällskapsdjur kan handla om hundraser som Fransk bulldog och Shar Pei. Den senare har en förtjockad underhud som kan resultera i hälsoproblem, när den svenska djurskyddslagen säger att djur med sjukdomar eller funktionshinder som kan nedärvas inte får användas i avel. Emma Hansson från Länsstyrelsen i Skåne berättade om åtta kennlar i Skåne som har stoppats från att använda hundar i avel som bär anlag för just defekter, sjukdomar eller funktionshinder.

Att vi ser hundar som är ett resultat av en osund avel kan i så fall snarare hänvisas till att ”ändamålet helgar medlen”. Åke Hedhammar från Svenska Kennelklubben redogjorde för deras arbete med hundskyddsfrågor med fokus på avelsaspekter – men frågan är, som Åsa Hagelstedt från Djurskyddet Sverige lyfte på Twitter – om arbetet för att minska osund avel samtidigt märks i t.ex. bedömningen på hundutställningar? Eller hamnar vi då i en situation där det inte är individens intresse som står i fokus, utan där det är aveln i sig som har blivit målet? Och att ett visst lidande genom avel kan anses berättigat om det är en förutsättning för något ”större”.

Detta är annars ett vanligare resonemang vad gäller djuren i livsmedelsindustrin. Pontus Elvingsson från Livsmedelsverket förklarade att det finns flera fördelar med triploida individer (en fisk med tre kromosomuppsättningar mot normalt två) inom matfiskodling – men att teknikerna för triploidisering också ökar frekvensen för missbildningar hos fiskarna. Men med tanke på det stora antalet fiskar, och den höga reproduktionsgraden, så fungerar det ändå. Om de 2,8 miljoner ”slaktsvin” som produceras i Sverige varje år föreläste Nils Lundenheim från Sveriges Lantbruksuniversitet. 18 procent av griskultingarna dör före en månads ålder på grund av kullstorlek och smågrissjuklighet samtidigt som det internationella avelsarbetet, som Sverige har väldigt lite inflytande över, är inriktat på just större kullar. Ändamålet (i detta fall livsmedelskonsumenternas efterfrågan) helgar medlen?

Djurförsök är ett annat område där ändamålet helgar medlen. Lars Ewaldsson från Göteborgs universitet föreläste om de många genmanipulerade djur som används inom djurförsöksindustrin. Inom forskningen används också t.ex. inavlade djur – vilka har ”fördelarna” att de är genetiskt väldigt lika och med liten variation mellan individerna. Fördelen för kollektivet är att färre djur behöver födas upp för försök – nackdelarna för individen är förstås andra, som negativa effekter på tänder, immunsystem, mellanöra (vilket gör att de efter ett tag ”går runt, runt”) och leder.

”Har vi gått över gränsen?” frågade sig Daniel Öhman, prisad journalist på Sveriges Radios Ekoredaktion och medförfattaren till boken ”Matens pris” tillsammans med Malin Olofsson. En ökad köttkonsumtion – vi äter 30 kg mer kött per person och år idag jämfört med för 40 år sedan, kombinerat med att vi betalar betydligt mindre för maten vi äter – ställer helt andra krav än tidigare.

Den stora utmaningen enligt Daniel Öhman ligger i att vi idag har avlat fram t.ex. grisar och hönor som är anpassade för en storskalig djurhållning. Grisar i Europa är avlade för ett system där de är stillastående och förväntas äta och växa. Hönor är avlade för att passa in i burar – och då gör det inget om de är aggressiva och hackbenägna. Släpper vi ut dessa grisar ”bryter de benen och får hjärtklappning” och ska hönorna hållas i andra miljöer behöver man avla på andra egenskaper. Vill vi ställa om djurhållningen måste vi alltså också avla på djur som klarar av detta - ”avla tillbaka”. Annars riskerar vi få en backlash med en rapportering att djuren inte klarar av en miljö som är mer naturlig för dem.

En annan utmaning togs upp ett par gånger under dagen – vem sitter på nyckeln till lösningen? Lotta Weldenstedt från Agria djurförsäkring höll ett föredrag som andades framtidsoptimism om svensk kycklingavel – genom att en tredjedel av de egenskaper man avlar på när det kommer till kycklingar handlar om djurhälsa blir djurvälfärden hos kycklingar bättre och bättre menade hon. Men det är i slutändan ”konsumenten som bestämmer” menade Weldenstedt. Som kontrast till detta menade Daniel Öhman att det är viktigt att i högre grad upplysa konsumenten om vad de betalar för, och Helena Röcklinsberg fick under den avslutande paneldebatten applåder när hon sa att handeln och producenterna har ett stort ansvar – det är mycket information om dagens djurhållning som konsumenten aldrig får, eller så förmedlar bilder som ”Bregottfabriken” en felaktig beskrivning av verkligheten.

PS. Matrecension:

Frukost: "bara" grönsaker på frallorna - som var väldigt många glädjande nog - men väldigt goda. Betyg: 4/5
Lunch: tzay OCH seitan, måste vara första gången på en djurskyddskonferens. Seitan är nog mer spännande än gott tycker jag, och alla var lite kallt. Men det blir högt betyg för ambition, och potatissalladen var god! Betyg: 4/5
Fika: Delicatobollar till alla. Kan ju inte bli fel. Enda minuset var att det inte fanns sojamjölk till kaffet. Då hade det blivit full pott. Betyg: 4/5

Följ Jordbruksverkets djurskyddskonferens

"Följ Jordbruksverkets djurskyddskonferens."

Idag Twittrar vi från Jordbruksverkets djurskyddskonferens 2012. Följ via https://twitter.com/DjurensRatt eller hashtagen #djurskyddskonferensen2012

Gott om smaskiga frukostmackor.

Djurparker i P1:s Medierna

"Djurparker i P1:s Medierna."

I senaste avsnittet av programmet Medierna i P1 togs Kalla Faktas "djurparksavslöjande" upp ur ett medieperspektiv. Väldigt intressant på många sätt.

Två saker som jag tog med mig:

Nummer 1: i programmet konstateras att det är lögnerna från Parken Zoo som gjorde programmet, inte det faktum att djur på djurparker avlivas/dödas – för det sker överallt. Representanten från Parken Zoo säger att det sitter i ryggmärgen i djurparksbranschen om detta . Om det kommer ut något gott från allt detta (kan inte komma på jättemycket annat, om det inte är så avslöjandet sått ett frö i människors medvetanden) så är det förhoppningsvis att denna lögn upphör. Det är en myt som numera är skriven i sten och den bör ingå som en naturlig del i diskussionen om djurparker framöver. Lite som djurparksversionen av Walls of Glass.

Och det handlar ju faktiskt inte bara om ”gamla och skruttiga” djur, vilket är vad Skansens Jonas Wahlström snöar in på innan reportern lyfter upp att även unga djur avlivas/dödas eftersom de inte längre fyller sitt syfte.

Nummer 2: som sagt, det är lögnerna som gjorde Kalla Faktas program, för något direkt djurskyddsproblem fanns det inte . Det är den bild som förmedlas. Detta måste dock sägas vara en sanning med modifikation.

Dels så förekom det faktiskt djurskyddsproblem på Parken Zoo, vilket länsstyrelsens inspektion den 1 november också konstaterade. Och dels är det i min värld att ta djurskyddsbegreppet vääääldigt långt om det innefattar en god djurhållning fram tills djurets godtyckliga död. För det är godtyckligt.

I Medierna argumenteras för att det i det vilda är fullt naturligt att såväl gamla som unga djur död, och ofta en tämligen plågsam död dessutom. Och visst, så är det ju. Men djuren på en djurpark befinner sig inte längre i naturen – vi har flyttat in dem i vår kultur. De lever inte i en naturlig miljö, de föder inte ungar eller fångar sin föda på ett naturligt sätt. Men när det kommer till deras död – då är det helt plötsligt naturen som används som rättesnöre. Inte annars.

Vi har placerat djuren på en djurpark i vårt mänskliga våld och omsorg, då har vi även en etisk skyldighet att förvalta denna fångenskap på ett etiskt acceptabelt sätt, utifrån våra måttstockar. Att då komma dragandes med vad som är naturligt i det vilda håller inte – antingen får man dra det argumentet hela vägen, eller inte använda det alls: och säga att djuren helt enkelt dödas för att de inte finns plats för dem i djurparkens katalog längre.

PS. Naturligtvis är det enormt tragiskt att höra om den trista svans som sådana här avslöjanden skapar. Vi har så bra argument att det inte behövs ta till annat än dem. Fokus tack.

Debatt om hönor i bur i P1-Morgon

"Debatt om hönor i bur i P1-Morgon."

Nu på morgonen debatterade Djurens Rätts förbundsordförande Camilla Björkbom hönor i bur med äggproducenten Mats Andreasson i P1-Morgon. Bakgrunden är en debattartikel på SvD:s Brännpunkt där sju äggproducenter från branschorganisation Moderna Ägg argumenterar för att hönor trivs bäst i bur.

Moderna Ägg var dock igång redan i september med samma budskap (pressmeddelandet gick ut den 20 september). Den gången fick de dock lite problem i och med att SVA (Statens veterinärmedicinska anstalt) påtalade att Moderna Ägg saknar belägg för sitt påstående att burhöns är mindre sjuka och lever längre än frigående höns.

Deras utspel har levt vidare sedan dess. T.ex. medverkade Michael Liedberg, en av initiativtagarna till branschorganisationen Moderna Ägg, i P4 Skaraborg den 1 oktober. I inslaget beskriver han de inredda hönsburar med följande ord:

"– Här bor hönsen som i stan. Det är en välmöblerad etta."

En beskrivning som torde vara själva definitionen av begreppet "disneyfiering".

En dålig dag blev sämre

"En dålig dag blev sämre." 

Har en dålig start på dagen - och så råkade jag surfa in på den här debatten i Göteborgs-Posten, där Stefan Edman ("författare, biolog, tekn hedersdoktor") konstaterar att djurrättsidén i värsta fall kan leda till fascism. En dålig dag blev precis sämre.

Det är lite märkligt detta - jag hade precis för mig att fascismen har uppstått i ett samhälle som inte alls respekterar djurens rättigheter? Att det är bristen om omsorg om andra som resulterat i fascism, snarare än tvärtom.

Tänk om det i praktiken är tvärtom Stefan? Ett djurförtryckande samhälle skapar (bevisligen) fascism. Ur vilka logiska slutsatser är det rimligt att förvänta sig att ett mer djurrättsligt samhälle skulle göra det i högre grad än vad som redan sker? 

"Schimpansen och Homo sapiens är förvisso nära släktingar, vi skildes åt i evolutionen för bara fem miljoner år sedan och har identiska genuppsättningar så när som på två procent. Men just dessa ynka procent gör att vi till skillnad från schimpanserna gör poesi och filosofi, bygger städer, far till månen. 

Det betyder inte att vi har rätt att plåga, förtrycka eller utrota schimpansen eller andra djur, tvärtom bör vi utkrävas ett betydligt större ansvar. Att däremot försöka återupprätta respekten för andra arter genom att postulera att till exempel en hund och hennes matte i princip har samma existentiella värde och rättigheter är dock – som jag påstod i debatten med Hagberg – en äventyrlig väg, som i värsta fall kan leda till fascism."

Och avslutningsvis - jag tror knappt det är någon som hävdar att hunden och hennes matte skulle ha "samma existentiella värde och rättigheter". Det känns som något som folk hittar på.

Det vi pratar om är hundens existentiella värde och rättigheter, som inte behöver ha någon relation till - eller hota - mattens värde och rättigheter. På samma sätt som svarta slavars rättigheter inte inskränkte på den vita människans rättigheter. (Jag borde kanske skicka över ett ex. av "Jordens herrar" till Stefan i julklapp?)

Intressant söndagsläsning om djurrätt i Kina

"Intressant söndagsläsning om djurrätt i Kina."

Sprang på en lång och läsvärd text på forbes.com idag - Animal Rights In China. Texten är en intervju med en Peter J. Li (föredömligt förnamn för övrigt) och ger läsvärd inblick i villkoren för djur och djurrättsrörelsen i Kina.

Å ena sidan låter det extremt deprimerande:

"Animal suffering is unprecedented in China in magnitude in both numerical terms (having the largest number of nonhuman animals in farming units) and in welfare conditions. With regard to China’s ranking on a global report card, so to speak, I would not hesitate to say that it may be at the bottom, if not the very bottom. Why do I say so? Look at the facts: Mainland China does not have a comprehensive animal protection law. Animal cruelty is not a punishable offense. China has the world’s largest number of animals in the industrialized farms. China’s continuing development model gives priority to productivity increase defined in terms of material gains. China’s pro-business politics has made societal voices for animal protection a nuisance to policy-makers and the business communities alike. The overall political environment is against activism for animal protection, certainly in the foreseeable future."

Å andra sidan något mer optimistiskt inför framtiden:

"China is changing beyond recognition in many areas. Dog eating is rejected by the majority of the younger generation, many of whom are the single child of their parents. They have no recollection of hardship days and are enormously more sensitive to suffering. They demand and get care and love. To them, it is natural for the same kind of emotional care to be given to others including nonhuman animals. Many of these youngsters display great sympathy and compassion for the disadvantaged. Those who stopped the trucks of dogs on China’s highways were all young Chinese activists; members of China’s burgeoning animal protection movement."

Och jag påminns om en PETA-person jag känner som länge argumenterat för att djurrättsrörelsen borde lägga all sin energi på länder i Asien, utifrån att det är där djurutnyttjandes omfattning växer som mest just nu. Jag kan komma på en hel del argument till varför detta inte håller, men ändå.

Uppmaning att bojkotta filmen Rust and bone

"Uppmaning att bojkotta filmen Rust and bone."

Den 21 december har den franska filmen Rust and bone premiär på SF. Den internationella organisationen Animal Defenders International uppmanar dock biobesökare att bojkotta filmen eftersom den innehåller scener med späckhuggare i fångenskap.

Scenerna med späckhuggarna är inspelade på Marineland Park i den franska staden Antibes, där ett flertal späckhuggare hålls i fångenskap och används i uppvisningar. Vid det här laget (det var trots allt 2012 senast jag kollade i kalendern) borde vi inte längre behöva argumentera för varför det är dåligt med späckhuggare på dessa parker och i fångenskap

En av filmens två huvudroller spelas av Marion Cotillard, och hon citeras i tidningen The Telegraph:

"I’ve always had a repulsion going in a place where animals are in captivity. I had to work through my rejection of this world, which I still feel. But I had a job."

Du har säkert något mycket bättre att göra i december än att se denna film på bio. Och om inte annat kan du ju alltid gå och se Hitta Nemo i 3D och lära dig mer om att fiskar är vänner, inte mat.

The Ghosts In Our Machine

"The Ghosts In Our Machine."

Djurrättsrörelsens egen.Nils-Petter Sundgren, Christoffer från bloggen Rörelse för djurrätt, har spanat in en ny film som verkar väldigt spännande - The Ghosts In Our Machine. Jag lånar helt enkelt hans ord:

"Under början av nästa år, 2013, kommer dokumentären "The Ghosts In Our Machine" börja visas, enligt den officiella hemsidan. I filmen får vi följa fotografen Jo-Anne McArthur och den är regisserad av Liz Marshall.

Jo-Anne McArthurs foton går att finna på "We Animals" sida, vilken är att rekommendera!

Nedan kan du se en demo samt två trailers från "The Ghosts In Our Machine".

Söndagens radiotips

"Söndagens radiotips." 

Dagens radiotips: Filosofiska rummet, söndag kl. 17.03 i P1:

"Vi lever medvetet eller omedvetet i föreställningen – eller förvillelsen? – att vi är mer värda än andra levande varelser.

Denna antropocentrism, denna människans tendens att sätta sig själv i centrum: Är den alls berättigad? Att mena att just människolivet är heligt och okränkbart blir ju på bekostnad av de andra djuren. Hur bör vi leva och förhålla oss till övrigt liv på jorden?

Dessa frågor dryftar Ann Heberlein, etikforskare och författare, Mathias Osvath, som jämför kognitiva mekanismer mellan olika djurarter och Helena Pedersen, som bedriver kritiska djurstudier."

Make It Possible

"Make It Possible"

Ny film från Animals Australia. Mer info på www.makeitpossible.com

Make it Possible from Animals Australia on Vimeo.

Bra gjort Apollo!

"Bra gjort Apollo!"

Den 22 oktober lade vi upp ett blogginlägg om att Apollo puffade för tjurfäktning i sin katalog om Mexiko. Idag, den 27 oktober, kan vi konstatera att så inte längre kommer att vara fallet.

Det bästa av allt är att det var något vi gjorde gemensamt!

Tipset kom från Sofia. Namninsamlingen som skapades gjordes av Johan. Och Carolina var en av dem som kontakta Apollo, och vidarebefodrade deras svar, där en represenant från Apollo skriver att: "tjurfäktning tillhör faktiskt den Mexikanska kulturen men är inte lika grym som den spanska varianten. Då vi förstår och har full respekt för att detta upprör har vi valt att ta bort tipset ur Destination Insider."

Så bra gjort Sofia, Johan, Carolina och alla andra som skrivit! Och bra gjort Apollo, fint att ni lyssnar!

Förhoppningsvis leder detta till färre besök på tjurfäktningsarenor i Mexiko och förhoppningsvis kan vi i framtiden skriva om tjurfäktning endast i historieböcker och inte i reseguider.

En bekräftad djurparksmyt

"En bekräftad djurparksmyt."

Sällan har väl djurparker diskuterats så mycket som just nu. En av de saker som det har diskuterats kan det vara läge att definitivt konstatera, en gång för alla. Nämligen att djurparker dödar/avlivar djur som inte längre behövs/får plats.

Detta är inget nytt. Kolmårdens djurchef intervjuades i Djurens Rätts juniortidning för ett par år sedan, och sa där att det inte var något att hymla om att djurparker avlivar/dödar djur. I en artikel i Expressen häromveckan fastslogs det återigen:

"Alla veterinärer och ansvariga för djurparkerna som Expressen pratar med betonar att lagen tillåter avlivning av friska djur och att det är något som sker regelbundet på djurparkerna. "

Tomas Frisk, ord­förande i Svenska djurparks­föreningen och chef för zoologiska avdelningen på Skansen konstaterar att "är det fullt så är det fullt" och att djurparkernas "skyldighet är att arbeta med artbevarande, inte individbevarande". En representant från Skånes djurpark säger att tre stycken björnungar avlivades så sent som i våras.

Så diskussionen om detta förekommer eller inte kan vi avsluta.

Däremot går det förstås att diskutera det etiska i det hela. Som nämns i artikeln är dödligheten hos unga djur i det vilda inte precis noll den heller. Å andra sidan har vi plockat djuret på djurparken ut ur naturen och placerat det i vår vård/våld. Det är svårt att argumentera för något som är naturligt på ett område (dödlighet) samtidigt som vi bortser från vad som är naturligt på ett annat (att röra sig över stora ytor, möjlighet att utföra arttypiska beteenden).

Det kanske bästa argumentet levereras av Robert ter Horst, enhetschef på veterinär- och djurskyddsenheten vid länsstyrelsen i Västra Götaland.

"[...] ja, lagstiftningen tillåter det. När du äter en bit kött på din tallrik så kommer det från ett friskt djur, tillägger han."

Varför skulle det inte vara ok att döda ett friskt djur på en djurpark, där vi dödar tusentals gånger fler friska djur inom livsmedelsindustrin? Det är en bra fråga. Förvisso, att döda ett djur för att bli en köttbit kan sägas ha ett syfte (att bli en köttbit, som ger näring). I det sammanhanget är det svårt att hitta ett syfte för att döda ett djur på en djurpark - mer än att ge plats för ett annat, eller att djurparken har blivit full. Å andra sidan fyller näringen från en köttbiten en lika viktig roll i vår mänskliga existens som ett djur på en djurpark - med andra ord ingen alls. Samma näring går att få i sig utan att äta ett djur.

Så, djur dödas på djurparker. Och det är svårt att hitta hållbara argument för varför detta skulle vara ok. Liksom det är att hitta argument för att köttbiten på tallriken skulle vara mer acceptabel än en avlivad björnunge på Skånes djurpark.

Skriv till Apollo om tjurfäktning

"Skriv till Apollo om tjurfäktning."

Häromdagen skrev vi här i bloggen om Apollo och deras puffande för tjurfäktning. En engagerad person vid namn Johan drog igång en namninsamling mot Apollos marknadsföring av tjurfäktning - namninsamlingen finns på www.namninsamling.com/Apollo. Skriv gärna på!

Hur mår vi på slakterier?

"Hur mår vi på slakterier?" 

Ett forskningsprojekt vid SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, har idag fått uppmärksamhet i media:

"Kött som livsmedel blir alltmer populärt. Konsumtionen i Sverige har länge stigit och är idag mycket hög. Vi är således många som äter upp allt det där köttet, men väldigt få av oss kommer i direkt kontakt med djuren och med slakten. Hur mår djuren alldeles stunden innan slakt och hur mår slaktaren?"

Projektet är genomfört av en tvärvetenskaplig forskargrupp med bland annat veterinärer och etikforskare. Sofia Wiberg, forskare på SLU, har skrivit avhandlingen Slaughter – Not Only About Animals som rapporteringen bygger på. Mer finns också på www.slu.se.

Om vi bortser från djuren en liten stund, så är villkoren för de som jobbar på slakterier ett intressant ämne. I boken Every Twelve Seconds ges en inte precis munter bild av förhållandena för de som jobbar på ett storskaligt amerikansk slakteri. Melanie Joy (som var i Sverige för ett tag sedan) argumenterar för att vår djurkonsumtion inte bara utsätter djur för dåliga saker utan även de som arbetar med att omvandla djur till mat. En omvandlingsprocess många inte vill vara en del av - men var slutresultat man ändå konsumerar. Är lite osäker på om det har skrivits om detta utifrån svenska förhållanden tidigare - rätt säker på att det inte har gjorts.

Också intressant att läsa att forskarna nekades tillträde till 12 av 16 slakterier. Är det något de inte vill att vi ska se?

PS. Mer radio som har med djur att göra.

Apollo och fjurfäktning

"Apollo tipsar om tjurfäktning. Inte helt fräscht." 

Fick via Facebook ett tips om Apollos onlinebroschyr om Mexiko, där man tipsar om något så 2012-fräscht som tjurfäktning.

Det pågår idag en massa intressanta diskussioner om vårt förhållande till andra djur, och hur vi bör leva djurvänligt. Något som inte diskuteras särskilt mycket är tjurfäktning - därför att det inte finns så mycket att diskutera om en förlegad tradition som det är dags att förpassa till historien, på samma sätt som vi har gjort med häxbränningar, människooffer och åderlåtning. Bra Apollo att ni visar framfötterna när det kommer till medveten turism (not)!

För den som inte tröttnat på att läsa om djurparker

"För den som inte tröttnat på att läsa om djurparker."

Två läsvärda saker från helgen. Först Hans Wessblad, fil dr i turismvetenskap på Linnéuniversitetet, som verkligen sätter huvudet på spiken i Barometern:

"Hans Wessblad menar att Ölands djurpark är en så stor magnet för dem som funderar att åka till Öland. Händelserna de senaste veckorna kan få dem att välja bort djurparken och därmed välja bort Öland.
Djurparken är stängd över vintern, och till våren kanske folk har glömt det här?
– Jo, det stämmer. Men jag hoppas faktiskt inte det. Djurparker är en förlegad attraktion från det koloniala arvet, när vi åkte ut i världen och plockade hem exotiska djur och människor för oss att beskåda.
Han menar att djurparkerna, med undantag från exempelvis Kolmården, är mer intresserade av att ha något att visa upp, än att djuren har gott om plats och möjlighet att leva ett någorlunda normalt liv.
– Jag hoppas att djurskyddsbestämmelse i framtiden gör det omöjligt att hålla djur i förhållanden som på Ölands djurpark. Och jag tror faktiskt att de kommer att försvinna inom några år."

Sedan Lennart Kuick i DN Kultur som skriver om djurparkernas långa och blodiga historia.

"Nutida undersökningar visar att djur satta i bur av åskådarna förknippas med ord som tråkiga, dumma, fula och grymma. Medan samma djur i bättre anläggningar som mer återskapar djurens ursprungsmiljö får åskådarna mycket mer positiva.

Dagens zoon sägs bygga på fyra hörnpelare; Artbevarande avkoppling, forskning och utbildning. Kritikerna menar att bara underhållningsdetaljen fungerar. Det är en myt att djur som förökar sig i fångenskap trivs. De måste också själva klara av att ta hand om sina avkommor. Så mängden rapporter av flaskuppfödda djurbarn är snarast bevis på att det inte fungerar.

Nästa myt är att dagens djurparker bevarar för framtiden. Bara en handfull djurarter har räddats av djurparkerna som visenten och av dem några mest av en slump.

Det finns 10.000-tals ryggradsdjur, under de senaste 400 åren har mer än hundratals arter redan utrotas. Flera tusen är utrotningshotade. De mest optimistiska beräkningar som förutsätter att alla jordens professionellt skötta djurparker avsatte hälften av alla sina resurser till räddningsaktioner kan under gynnsamma förhållanden hålla 800 arter vid liv i tillräckligt stort antal. Ett normalstort zoo håller kanske 50 arter.

De få djur som människor i allmänhet vet är hotade som pandan och gorillan är alltså bara toppen av ett isberg. En katastrof som aldrig går att möta med djurparker. De arter som räddas där kommer att vara de som är viktiga för parkerna. Vem vill rädda spindlar, maskar, eller grodor? Inte ens de mindre hovdjuren, katterna eller gnagarna står speciellt högt i kurs."

Lite diverse en torsdag

"Lite diverse en torsdag."

Det har varit rätt fullt upp med djurparker på sistone. Så bara därför tänkte jag att vi här skulle skriva om något helt annat. Här kommer lite diverse en helt vanlig torsdag i oktober.

Djurens Rätt finns med på ett väldigt underhållande sätt i Jonas Hassen Khemiris nya bok "Jag ringer mina bröder". Spana in. Han har verkligen träffat rätt i argumentationen

Har precis också läst ut Nina Lekanders nya bok "Hästar, män och andra djur". (Skrev en fantastisk recension på 2 660 tecken – som jag var tvungen att skala ner till 1 000 till nästa nummer av Djurens Rätts tidning, där recensionen ska publiceras. Den tryckta världen kan vara väldigt hård och skoningslös.) Kul att två av Sveriges flitigaste ”djurrättsförfattare”, Lisa Gålmark och Pelle Strindlund, får väldigt mycket beröm i boken.

Häromdagen inleddes en ledare på expressen.se orden: ”Politikerna framställer gärna Sverige som ett världsunikt djurskyddsparadis. Men det finns områden där svensk djurhållning utmärker sig negativt.” Läs hela ledaren på http://www.expressen.se/ledare/djurskyddet-maste-starkas-i-sverige

Du har säkert hört om odlat kött? Vad du kanske inte visste är att nu är även labbodlat läder på gång. Du vet att du vill ha det.

Det roligaste med moraltestet av Stina Billinger är inte själva moraltestet utan filosofen Bengt Brüldes recension av hennes argument till för varför det är ok att äta djur. Det är roligt på samma sätt som att skiv/filmrecensioner av riktigt dåliga filmer/skivor alltid är roligare att läsa än recensioner av bra detsamma.

Filmen med gruppen ankor som får bada första gången har ploppat upp här och var. Nu dyker den upp även här. Är inte riktigt rätt person att bedöma ankors känsloliv - men visst ser de rätt spralliga ut?

Sajten www.269life.com har ett väldigt spännande upplägg (även om de inte presenterar upplägget så tydligt som de hade kunnat göra. Tycker jag. Tur att det finns svenska bloggare som reder ut begreppet).

Close Harlan Laboratories!

"Close Harlan Laboratories!"

Sex italienska djurrättsorganisationer har gått samman i en protest mot djurförsöksanläggningen Harlan Laboratories, som ligger strax utanför Udine i norra Italien. Den 29 september arrangerades en stor demonstration mot djurförsöksanläggningen – och Djurens Rätt skickade med en hälsning som stöd till protesten. Här kan du se en inspelning från när vårt stöduttalande lästes upp.


Uttalandet:

“The animals in Harlan laboratories go through horrible experiments in the name of science. But the genetically modified and inbred mice used by Harlan suffers not only during the actual experiments, but their entire existence involves suffering. They are made ill on purpose, and they spend their short lives in small cages.

But animals are not tools. Animals are sentient beings, with the ability to suffer, but also to experience joy, freedom and the company of others of their kind. Animals are not here for us to use for our own purposes.

Close Harlan Laboratories!"